Ruby Words

Idag  bestä mde jag mig för att köpa löshår som en liten höstpresent åt mig själv..
Dumma flicka! Fick ett litet härligt lyckorus när jag satt på mig det, men till min stora fasa såg jag att själva decimetern som är längre än mitt eget hår är sammanlagt ca.. ett lillfinger tjockt?! Vad fan är det för skit liksom.Den här försäljaren som sa att det skulle räcka och att det var rikligt med hår i  ska få käka denna "rikliga" mängd till middag i morgon vill jag lova! För nu ett par timmar och 50 metoder senare blir det inte bättre.

Dessutom har det känns som kväll hela dagen i morse runt 8 när jag tog tåget till jobbet fick jag för mig att det var kväll och nu när jag ägnade klockan en blick ser jag att den bara är kvart i fyra. MÖG!

Några  positiva happenings är att jag äntligen har fått hem mina Hunterstövlar och att jag i morgon förmodligen ska ut eller iallafall ta ett glas vin med Olivia, Josse och Sandie -  Det är ju trots allt lillördag. Sedan ska jag även boka biljetter till "This is it". Och just det, M kommer hem på fredag.

Igår 13 mars 2008 var det ett år sedan du tog steget att lämna världen.  Och idag var jag på minneslunden tillsammans med Richard och din bror Dennis. Det känns så fel, att du finns där någonstans på en anonym plats under en gräsplätt omringad av buskar, mittemot plastvasar fyllda med tulpaner och rosor tillsammans med en stor sten där det står om "en anonym plats för att glömma".. Vadå glömma? Jag gillat inte den stenen. Jag och richie har tittat ut min plats åt dig där, men är den rätt? Jag trivs inte med den ovissheten.

Vi pratade om så mycket idag om dig och allt omkring dig. Jag såg dig i din bror, i rörelser..

Peter min saknad efter dig, den går inte att beskriva. Så mycket jag har växt som människa, så mycket lidande och respekt detta har skapat.. Det går inte heller att beskriva.

Och vad jag sitter och försöker säga nu går absolut inte att beskriva, all den kärlek, saknad, rädsla, hopplöshet jag känner just i detta nu. Varför du underbara vackra människa lät det bli såhär. Ett år och det känns verkligen som igår.. Jag kan fortfarande inte ta det, jag är så förvirrad. Idag gick jag till den kyrkogård som du och jag gick igenom tillsammans första gången vi träffades.. Men idag var det inte för att ta en genväg hem till victor i mörkret utan idag var det för att hälsa på den plats där du ligger för evig vila.. och nu kan jag inte sluta gråta. Jag gråter för att du inte mådde bra och för alla småsaker som jag inte lagt märke till förrän efter när det är försent. Jag gråter för att du var så fruktansvärt rolig att vara med och för att du var en person som verkligen brydde sig om mig. Jag gråter för att du fått hjälpa och ta hand om mig istället för att du tillät det vara tvärt om. Men jag klandrar inte dig för vad du har gjort. och inte mig själv för att inte ha agerat. Jag bara önskar att saker var annorlunda än vad dom är. Jag står inte ut med tanken att aldrig få se dig bita i underläppen och ge mig den där rådjursblicken. Jag skulle kunna stå flera timmar i streck och prata om ingenting med dig just nu.  Och jag skulle ge vad som helst för att höra dig spela igen.. vad som helst för att få en minut med dig igen.. Jag önskar att du givit livet en chans till. Du lever i mitt minne och i de saker jag har kvar från dig. Jag kan inte säga att jag önskar att du kom tillbaka om det var emot din vilja, det vore egoistiskt. Men jag saknar dig bara så fruktansvärt mycket och väntar på den dagen vi får ses igen. Tills dess bär jag dig närmast mitt hjärta och varje dag när jag sitter ensam åt tankarna plockar jag fram dig.